Tom fast ändå Proppfull

Ibland är det så mycket som pågår i ens liv att man känner sig helt tom fast ändå helt proppfull. Papper till adoptionen som ska fyllas i, rädslan att någonstans bli bortsållad på vägen så att drömmen om ett barn spricker. Vi har klarat och få godkänt på den svenska ansökan, så nu är det alla papper som det land vi valt kräver som ska in, och vi ska återigen bli bedömda. Nu är vi såå nära, och om vi blir godkända här får vi stå i barnkö. Även om vi nu står på sista steget i adoptionsprocessen så är även den väntetiden enormt lång. Sex år har vi väntat på att få ett barn, och blir vi godkända i nästa steg så väntar vi alltså på att det någonstans ska finnas ett barn som kan komma till vår lilla familj. Väntekön är allt mellan 6 månader och 3 år.. Medan jag fixar med alla papper ska allt det vanliga i livet också skötas, och trots att det egentligen är ett heltidsarbete med alla blanketter som ska fyllas i och beställas etc så måste vi ju ta hand om vår vardag och våra arbeten. Dessutom är julen på intågande och jag vill att vi ska få en helt underbar jul, särskilt för Lillemans skull. Imorgon är det den årliga kransbindningen på torpet, och vi ska hugga utegranen. Så mysigt! Hemma håller vi på att bygga en platsbygd garderob till Lilleman så det är ganska uppställt, samtidigt som vi ska fotografera vårt hus m.m. för att lägga till adoptionshandlingarna. Det är mycket omstrukturering på jobbet och det har fortgått hela hösten. Det kommer att bli bra när vi är klara, men det är en lång väg att gå innan det är klart, samtidigt som det inte finns någon tid avsatt för dessa förändringar. Nu vill jag få garderoben klar och grejerna insorterade, julfint i huset och adoptionshandlingarna ivägskickade. Jag vill få struktur på jobbet så vi ska kunna arbeta som det är tänkt. När det är klart så kan jag njuta av advent och hinna göra allt det där vi brukar. Men jag är vid ganska gott mod nu, jag ser en ljusning vid horisonten. Så jag försöker ta en dag i taget och försöker klara av en sak i taget, liksom bocka av en lista på allt jag har att göra. På önskelistan i år står: (förutom ett barn till och ett fint vardagsrum, som behöver renoveras och som ligger på is ett tag till) * en färdigbyggd garderob * klädda duschdörrar * Leila Lindholms julbok * en mugghållare till bilen * vita plädar till soffan som är lurviga på ena sidan och velour på den andra. * spolar till min symaskin och såklart- * En härlig jul för hela min familj och mina vänner!

Denna dagen hatar jag..

Idag är en sån där dag jag hatar.. egentligen var den igår, men jag visste om att det var den dagen, så jag försökte göra roliga saker för att slippa tänka på vilken dag det var... och så kom det och bet mig i rumpan idag istället... Egentligen har nog även denna dagen varit ok, ganska mysig faktiskt.. men tankarna har hängt över mig som ett oroväckande moln.. eller inte så mycket tankarna, för jag är rätt tom i huvudet, utan mer känslan av ledsamhet.. Hmm.. hur ska jag förklara.. tankarna kom för några veckor sedan, alltså, de finns ju alltid där, men mer intensiva liksom. Jag satt och körde upp till min vän Hilda i skogen, sent en kväll för att ta en kopp te och gå ner i varv lite när hennes barn och min Lilleman somnat. Plötsligt började dessa enormt tydliga minnesfragment spelas upp i mitt huvud. Så verkliga som om det var igår och så tydliga som om de varit på film! Sekvens efter sekvens, filmsnutt efter filmsnutt. Det har varit jobbigt för mig att inte kunna se Varg så klart på länge.. Men nu plötsligt var han här! Episod efter episod och minnesfragment jag inte visste att jag hade kvar! Tårarna formligen forsade över mina kinder och jag var så otroligt glad, fast ändå så ändlöst ledsen på samma gång. Jag var glad för att jag kunde minnas, men ledsen för att jag saknar honom så.. För inte så länge sen så slog mig tanken igen, -jag ringer och frågar Varg! inte heller det har funnits på ett tag och jag blev så pass chockad av den att jag bara sjönk ner på en stol. Nu idag känns huvudet mest tomt ändå. Men kroppen gråter ända in i märgen trots så pass få tårar på utsidan.. Den tomma ensamhetsgråten, saknaden. Jag sa det till Lilleman nu när han skulle sova .. "-Jag är ledsen idag!" "-Då ska jag krama dig med kärlek och omtanke", svarade han.. Haha, vad får han allt ifrån.. vi släckte och inom kort så sov han, liggandes på min arm.. i mörkret kände jag dock hur hans hand tog fast om min, för att även i sömnen ge mig tröst.. Nästa gång jag skriver kanske jag kan skriva om allt roligt som hänt, hund o giftemål etc.. men också om de små änglarna jag förlorat, nu fem till antalet.. och kanske dröjer det inte typ två år tills jag skriver härnäst.. vem vet.. ha ett härligt år ;)

Tid att läka?!

Idag har det gått en vecka sedan jag fick beskedet. Under den veckan har jag genomgått saker som jag inte önskar min värsta fiende. Men när samhället anser att man har läkt färdigt och man ska återgå till sin vardag är för mig ett mysterium. En veckas sjukskrivning sen ska man tydligen vara fit for fight igen?! När har de egentligen tänkt att man ska bearbeta sin sorg? Ska det bara ta en vecka att komma över att man förlorat någon man älskar trots att den personen aldrig blev född? Under denna vecka ska man ha sammandragningar och värk i magen såväl som i sitt inre, och ändå bearbeta sin sorg så att man kan gå tillbaka till sin vardag.. Jag klarar inte av att gå någon längre stund pga att smärta o blödning. Jag fixar inte att vara själv. Jag får panik vid minsta motgång. Jag orkar inte utföra de mest vanliga sysslor hemma. När jag gråter eller tappar greppet en stund så vill de ha mig till kurator. Är det onaturligt att gråta o visa sorg när någon tagits ifrån en? När ska jag få känna att min kropp mår bra och istället kunna koncentrera mig på att läka mitt inre? Finna harmonin och återställa balansen? Hur ska jag hinna läka på bara en vecka? Hur ska jag hinna återfå min ork i min kropp och min själ?? Vad är det för samhälle vi lever i idag? Jag kämpar, men det tar tid att läka.. Och en vecka är alldeles för kort tid..

Några få minuter...

I några få minuter fick jag se dig.. Jag fick inpränta dina drag i mitt inre, så att jag ska kunna minnas dig.. min lille ängel, min Gabriel. Du var lika lång som min hand, men jag fick aldrig hålla dig.. Jag längtar efter att få krama dig på samma sätt som jag längtar efter att få komma hem och krama min Lilleman. Det gör så ont att veta att jag aldrig får krama dig. Det gör så ont att jag aldrig fick lära känna dig eller se dig växa upp. När jag såg dig insåg jag hur väl du hade passat in i vår familj. Du var som en pusselbit i min vardag som saknades och jag kunde se hur vår vardag skulle sett ut.. Lillemans ansikte när han förklarar något för dig, irritation över att du tar hans legitimation.. Saknar dig och Drömmen om dig. Du är väl hos Varg nu, ta väl hand om varandra. Du har för alltid en plats i mitt hjärta, jag älskar dig!

Åter igen grusas våra förhoppningar..

Inte heller denna gång får vi vara glada, hoppas o planera för en framtid. Kan inte beskriva hur det känns.mår så illa, det värker i hela kroppen.. Psykiskt talat. Gick en runda ikväll.. Är egentligen ingen ute- människa, men när jag mår som sämst så måste jag ändå ut. Paniken växer inom mig o jag bara måste ut, annars exploderar jag. Mycket märkligt... Imorgon ska läkaren ringa och jag ska bli inlagd. FASA. Vet inte vad som är bäst- nu när det sliter och river i mitt inre eller -efter- när tomheten är ett faktum. Känner mig så nollad. Försöker planera in annat, gemensamt fix med huset och trädgården för att på så vis må bättre. Jag behöver hjälp med det, fixet som ska göras, och med att utföra något alls just nu. Hoppas Sambon tar sig ork o tid för att peppa mig. Behöver ha ett projekt för att inte gå under. Tack och lov för Sambon och för mitt stora stöd i mina föräldrar o för fina ord av vänner. Och utan Lilleman vet jag inte vad jag skulle göra, han är min styrka.. Med hopp om en bättre vår.. lilla k

Ute är det disigt, snön och regnet hänger tungt. Härinne sitter jag. Rädsla för framtiden blandas med förhoppningar om att allt går väl denna gång. Jag sitter och tittar på olika saker man behöver, för att intala mig själv om att allt blir bra denna gång. Vill så gärna ha passerat den vecka när risken minskar, men det är några veckor dit än. På onsdag är det minikontroll för att se varför jag har ont i magen och för att se om allt är ok. Är sååå orolig. Samtidigt ska jag ju inte oroa mig så därför sitter och tittar på lite random stuff man kan behöva om allt går väl.. håll tummarna nu!

längtan

Hur kan man längta efter någonting så mycket att det värker i magen .. och ändå samtidigt vara rädd?? Varför blir det aldrig som vi vill??