Åter igen grusas våra förhoppningar..

Inte heller denna gång får vi vara glada, hoppas o planera för en framtid. Kan inte beskriva hur det känns.mår så illa, det värker i hela kroppen.. Psykiskt talat. Gick en runda ikväll.. Är egentligen ingen ute- människa, men när jag mår som sämst så måste jag ändå ut. Paniken växer inom mig o jag bara måste ut, annars exploderar jag. Mycket märkligt... Imorgon ska läkaren ringa och jag ska bli inlagd. FASA. Vet inte vad som är bäst- nu när det sliter och river i mitt inre eller -efter- när tomheten är ett faktum. Känner mig så nollad. Försöker planera in annat, gemensamt fix med huset och trädgården för att på så vis må bättre. Jag behöver hjälp med det, fixet som ska göras, och med att utföra något alls just nu. Hoppas Sambon tar sig ork o tid för att peppa mig. Behöver ha ett projekt för att inte gå under. Tack och lov för Sambon och för mitt stora stöd i mina föräldrar o för fina ord av vänner. Och utan Lilleman vet jag inte vad jag skulle göra, han är min styrka.. Med hopp om en bättre vår.. lilla k