Jag sitter i hammocken där jag för tillfället bor, känner vindens ljumma fläktar. Det är en fin dag, men den friska luften ger en föraning om att det kommer att regna. Vi bestämmer oss, Lilleman och jag, för att ta en liten promenad bort till vårt hus, för att studsa lite på studsamattan. Jag tar med kameran och tänker att jag kan ta lite bilder på Lilleman som vi kanske kan använda till julklappskalendern.. Vi går där på den lilla vägen och jag fylls av ett lugn. Detta är min väg, det är här jag hör hemma. Jag tar ett foto av vägskyltarna, med min nuvarande vägs namn och min barndomsvägs namn, det blir riktigt bra, en symbol för mitt liv, allt som hänt förr, och allt som framtiden har att förära.
Längs med vägen slås jag av att detta nog är den vackraste plats på jorden, kanske jag anser det för att det ligger så nära mitt hjärta, det är upp observatören till att bedöma..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar