Jag mår sämre nu än jag gjort på ett tag, ja, sämre än jag gjort på månader faktiskt. Det är som om panik och oroskänslan har vaknat inom mig igen. Jag har under sommaren känt det som om jag försökt att trycka undan alla känslor, men inte riktigt lyckats. Häromdagen lossnade det igen, din bästa vän och familj var här på besök. Ett jättetrevligt besök, som satte igång alla tankar igen. För första gången på dessa månader såg jag dig, jag såg dig tydligt framför mig. Känslan av att kunna se dig framför mig var väldigt skön att känna, samtidigt som jag bröt ihop fullständigt.

Jag kan inte stänga av och koncentrera mig på skolan och alla viktiga saker som jag måste göra. Jag orkar ingenting, orkar inte ta itu med saker, orkar inte koncentrera mig på att vara glad.
Jag som älskar att gå på stan orkar oftast inte med det längre, vissa dagar klarar jag inte ens att handla en paket mjölk. Hade en väldigt dålig dag och fick panik inne på Ica, när jag inte kunde hitta mitt sällskap. Samtidigt så längtar jag ibland efter att gå på stan, när min vecka är bra. Jag gör planer de dagar jag mår bra som jag sen inte orkar följa upp, som jag blir arg på mig själv för att jag inte orkar, det är både saker som jag väldigt gärna vill göra, eller måste göra. Jag orkar bara inte. Helst av allt vill jag bara vara hemma, gå på promenader och mysa med filmer och levande ljus, och inte behöva bry mig om skolan eller att jag bryter ihop.

Greys Anatomi är ett program som jag följer, något som jag egentligen inte vet om det är bra för mig eller inte. De har många tankar som de avslutar varje avsnitt med, just nu handlar det om vänskap och om död, då en av dem har förolyckats medan en annan har canser. Samtidigt är det ett program som får mig att fundera och gråta.

Jag har inte fått chocken sen i somras, chocken som slår till ur tomma luften, som ett slag i magen -du är inte här mer.
Däremot kommer tankarna över mig ofta, suckarna, att så är det och paniken över att jag inte kan göra något åt att du inte längre finns här och paniken att jag aldrig kommer känna mig hel igen. Saknaden, den ihåliga saknaden som äter inuti en. Jag vill bara att du ska vara här, vill bara att du ska leva.