Tomhet

Alla man älskar är ännu en man ska orka mista.
Vågar man då skaffa sig nya vänner? Orkar man våga bry sig om de man har?
Men utan dessa vänner är man ensam, det är en kvävande tomhet.
När man har haft dem, men mist dem är det stora hål som äts upp inom en. Men man har åtminstone minnena, som man så småningom förhoppningsvis kan minnas med odelad glädje, eller i alla fall minnas utan att bryta ihop.
Man går till någon annan vän när någon har försvunnit, för att inte helt gå sönder, men vart går man när man någon gång står ensam kvar. Orkar man umgås med de få som slutligen finns kvar eller blir minnena man delar för svåra att hantera? Eller är ensamheten värst?
Kan man stänga av sina känslor? Det måste ju vara en nackdel med att vara en empatisk människa. När någon man älskar inte längre finns, bara ett telefonsamtal bort.