tisdag 28 juli 2009

Saknad

I dag är det fem månader sedan. Kan inte fatta att det är fem månader sedan jag hörde din röst eller såg dig. Du fattas mig ska du veta. Det känns så tungt att veta att vi aldrig mer kommer ses.

Jag gråter mer än på länge, orkar inte fly sorgen längre. min psykolog skulle nog se det som ett framsteg. Ibland känns det som om jag håller på att drunkna, jag sträcker mig ut efter någon att grabba tag i, som kan dra upp mig, men ofta känner jag mig väldigt ensam.

Jag är så trött, har konstant ont i huvudet och kroppen värker. Jag orkar inte jobba mer nu, jag vill ha semester. Nu behöver jag semester, någon som tar tag i mig och hjälper mig klara av allt jag behöver och vill göra. Jag behöver exempelvis städa lite skåp, ser fram emot det, men jag blir sittande i soffan, och stirrar bara framför mig. Kusin Vitamin sa att om jag vill sitta och titta på tv så ska jag göra det, men det är inte det jag vill, inte förrän jag känner att NU förtjänar jag att sätta mig ner och njuta.

Det är så mycket jag behöver göra och som jag vill göra, sedan är det mycket jag vill göra men inte behöver, sedan är det mycket jag vill göra som jag inte har råd med..

Jag behöver ta mig i kragen, få lite gjort, städa, leka, njuta, börja motionera och äta rätt igen men jag orkar inte... jag tar mig bara ur soffan när jag måste till jobbet...eller när någon säger nu gör vi detta!

Kanske ska ta de där tabletterna som min psykolog pratade om. men jag vill helst inte. jag vill bara kunna njuta, umgås med min son och bli glad. När ska jag någonsin bli glad, orka vara glad, orka umgås och orka vara mig själv??

Inget känns kul, nu när du inte är här och kan delta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar