Man säger att livet är fullt av prövningar. För vad? Hur mycket prövningar ska man behöva ta, vad kan möjligtvis vara värre än det här? Vad prövas man för, ytterligare en utmaning i detta liv, eller livet efter detta? Eller kanske av gud? Finns han ens? - fast det är ju en helt annan fundering.
Nej, prövningar, hur många prövningar ska en människa behöva ta innan måttet är rågat, innan hon är färdigprövad?! Borde det inte finnas någon som ska sätta stop någonstans. Säga att nu är måttet rågat? Jag vill aldrig behöva begrava min man, mitt barn eller ett syskon. Förlorar jag någon mer nu blir jag galen. Jag är så oerhört rädd för att förlora någon nu så jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den panik som ligger till lut inom mig. Den vansinniga rädsla som ibland försöker slinga sig ut. Hur som helst är det inte mig själv jag tänker på med mina funderingar angående prövningar. Min oro för dem och de prövningar de ställs inför gör min egen oro ännu större. Jag vet inte när den kommer släppa och återgå till det normala.. Hur känner då inte de som förlorat mer, sin älskade, sitt barn, sin vardag, sitt liv.

Snälla du, vem du nu är som bestämmer det här, utsätt oss inte mer för dessa prövningar, har vi inte visat oss värdiga till vad du än prövar oss för vid detta laget, så skiter jag blankt i om vi blir värdiga, pröva oss bara inte mer. Låt oss försöka läka och bli så hela vi någonsin kan bli.

För alltid saknad.